.

Kände igen mig så makalöst i en kvinnas blogg nyss. Hon, precis som jag törstar efter kärlek i sitt förhållande. Det är väl inte så mkt begärt att vilja att sambon ska visa att Han tycker om mig?

Sedan den dagen vi fick veta att vi skulle få barn, har kärleken sakta men säkert tunnats ut mycket kraftigt.

När jag säger saker som att han är fin mm kan jag få tillbaka ett Tack eller Mmm.. Man känner sej så otroligt vacker, omtyckt och åtrodd. (LÄS IRONI..)

Men ska inte säga för mkt, de senaste dagarna har varit ljusare dagar. Jag har upplevt lite extra gnista. Vilket är otroligt uppskattat. Det gör vardagen så himla mkt harmonisk när man bara får höra ett "va fin du är". Det liksom spritter till i kroppen, värmer också känner man sej bara Lycklig och just då försvinner alla problem, bara för en liten,liten stund!

När vi precis fått vår son (som förövrigt sätter guldkant på vårt 4kantiga liv) blev allt förändrat (givetvis). Men saken är den att jag blev så förvånad och överraskad av att E var så Underbar. Hjälpsam, Ödmjuk och tittade på mig med nykära ögon. Man kände sig vacker, och älskad. Som om ingenting skulle kunna kantra vår glasbubbla som vi befann oss i. Men jodå, det kom det med. Inte långt efter det att E börjat jobba igen efter 10 dagar föll allt vad nykär hette mot marken. I september började han på Bet-säsongen som innebär jobb,jobb,jobb. Hela, hela tiden.

Det som är så "komiskt" (åter igen ironi) är att E är den enda som har Familj på Åkeriet och han var den som jobbade mest. LOGISKT? Inte för 17 öre.

Då gick man på tomgång dagarna i ända. L hade problem med magen ett bra tag och det var ingen höjdare att ta hand om en skrikig baby, ta körkort och samtidigt ta hand om hela huset själv. Medans han jobbade och jobbade och jobbade.

MEN, jag klarade mej igenom det. Jag har haft körkort sedan november. Leo är nu en mkt glad och nyfiken kille utan magknip och E jobbar inte alls i den utsträkningen. Nu träffar man sin sambo med! :)

Men ändå är det något som fattas? Kan inte direkt sätta tummen på vad. Det är inte så att jag inte Älskar min sambo. För det gör jag, ändå in i själen. Han var min första stora kärlek, och jag har aldrig slutat Älska honom. Den vackraste människa jag någonsin skådat. Han har gett mig så mkt lycka i mitt liv, även om vi har haft många och då menar jag MÅNGA duster. Det har både gjort vårt förhållande starkare samtidigt som det gjort det svagare.

Allt är mkt komplicerat och jag väntar mig inte att ni ska förstå. Det gör jag inte själv.

Jag skaffade denna bloggen för att jag som sagt älskar att skriva. Få skriva av mig, utan att dömmas. Och om någon skulle gilla det jag skriver är det ju bara ett Plus.

Som jag sa kände jag igen mej i en kvinnas blogg, inte bara det där med kärleken utan också i att hon skaffade en blogg för att få ha någonstans att smita ifrån till, när ögonen tårades och allt kändes jobbigt.

Det är så skönt att få skriva om alla bekymmer då. Bara få skrika ut det i ord!

Jag är inte mkt för att prata med andra om problem, det kommer aldrig ut så som det borde. Pratar jag med min Sambo om något som stör mig. Kommer det alltid ut fel, säger aldrig vad jag tänkt säga utan allt blir bara PANNKAKA. Därför skriver jag. Då blir det som man tänkt sej iaf :)


Detdär med att jag tog körkort, är något jag fått mycket beröm för från alla håll och kanter. Jag själv som alltid varit bilintresserad och längtat så fruktansvärt efter mitt körkort tyckte att det var en självklarhet att jag skulle ta det.
Men när jag ser det med andras ögon tror jag att jag förstår hur dom menar.
Att jag inte blev som så många andra. (Jag vill nu poängtera att jag INTE dömmer alla utan körkort) Som förlitar sig på alla andra och framförallt sin sambo. Struntar i att börja träna och ta hand om sig själv.

Utan jag tog körkort och har nu kommit igång rejält med träningen det är jag jävligt stolt över.
Jag menar inte nu att jag är så jävla duktig osv.
 men det finns så mkt med mig själv som jag är missnöjd med, men dethär kan jag ärligt säga att jag är stolt över och att jag gjort något bra!

Jag slutade ju röka när jag blev gravid, eller fick veta det snarare. Det är inte ofta jag känner sug. Men då det kommer är när allt blir jobbigt. Tex när jag o E bråkar eller när L varit skrikig en längre period. DÅ kan jag tänka att fan vad skönt det hade varit och gå ut och fylla lungerna med rök och lugna ner sig.
Kan ibland få för mig att rökande småbarnsföräldrar har det snäppet bättre än icke rökande.
Rökare har en ursäkt till att få komma ifrån, få en liten, liten stund åt sig själv. Få samla tankarna och lite nytt tålamod.
Men vad skulle det göra saken bättre? Jag skulle ju bara få tillbaka min bronkit och må kisskass värdelöst.
Så jag se till att hålla mej ifrån dem. En dag i taget.

Hoppas det är någon som läser dethär, det hade ju trotsallt varit kul.