hur ?
Känner mig totalt orkeslös. Vet inte var jag ska börja..
Känner mig så sviken, så otroligt jävla SVIKEN, trodde att du skulle vakna någongång. Men inte då? Nej nu är jag snart 20 och du har då inte vaknat ännu.
Förstår mig inte på dig. Det är ALLTID jag som får höra av mig. ALLTID jag som får ta tag i vår relation så att vi träffas, för jag kan då inte minnas sist du tog intiativ till att träffas? Och när jag nu läser hur du skriver i din blogg, gör det bara mer ont ! Där skriver du att din flickvän o HENNES barn är det bästa som hänt dig. Allvarligt? inte så mycket som ett ord om dina två egna barn, o inte heller ett ord om ditt barnbarn.. Som för den delen inte känner igen dig när han ser dej.. Inte konstigt egentligen..
Är trött på detta.. Så jävla TRÖTT på detta...
Som när jag ringde o frågade om du kunde följa med mig o visa vägen till lackeringsskolan jag skulle söka till. Och du sa nej för att hennes dotter skulle kanske komma. O när jag senare ringer dig och du har mage o stå o säga att du är hos en annan lackerare... Men du kunde inte följa med din dotter inte.. Nej det är väl för mkt begärt...
När jag flyttade från dej när jag var 15(?) snackade du en massa om att du var orolig att vi inte skulle umgås som förr då.. Då undrar jag HUR du tänkte? För jag det vill jag bra gärna veta.. Jag försökte till en början.. Men NU känns det lönlöst..
Du säger att du inte orkar komma för att du har ont. Men det går så jävla bra att köra till GBG o Småland?! Jag bor 8 km ifrån dig !
Ohhh jag vet inte vad jag ska ta mig till...
Jag hade så gärna velat ha en bra relation till min pappa. Men hur får man liv i en relation som runnit ut i sanden ?
Känner så mkt ilska, vrede och och ... Ja, jag har inga ord..
FAN.
-FAN!
Skrev precis ett långt inlägg om hur jävla trött jag är på att vara ensam utan vänner o känsloliv. Men jag orkar inte dela med mig av mina innersta känslor. Känns inte riktigt som rätt plats att öppna sig på.
Om det nu finns en rätt plats ?
Botten is så jävla nådd.
utfryst inneboende..
usch , känner mig totalt värdelös . känns så meningsfullt (läs ironi) o gå o försöka få vårt familjeliv att bli bra när han aldig kommer förändra sitt sätt att prioritera & tänka på.
å som när man lagar mat så händer det åtminstone varannan gång att han säger att ngt kunde vara bättre . .
antingen är det för torrt , för lite , för mkt av det osv osv.
-VA TACKSAM FÖR FAN ATT DU INTE BEHÖVER GÖRA DET SJÄLV ! ! !
Åh blir så arg . . Vill så gärna bli uppskattad för det man gör . .
Kör jag o hämtar saker till han, som tex till hans bil el what ever. så har det hänt en av 500 att han har sagt tack . .
Vill inte verka gnällig men känner mig så fruktansvärt värdelös , tycker jag gör ALLT för honom å lite till . Men ändå räcker det inte . .
snart fyller han år också , men tänker faktiskt inte köpa ngt detta året . han använder ju ändå aldrig saker man köper till honom , så det känns rätt meningslöst det också . o för den delen så köper han inget till mig när jag fyller år å det utan att skämmas. så . .
fan också
trååååååååkigt
Dålig dag idag.
Jag är inte alls på topp.
Jag är jätte avundsjuk & irriterad på att E får sticka iväg o grilla å jag inte kan.
Jag är gottesugen men kan inte äta något annat än dendär jävla soppan å bananer.
Jag är rastlös men har ingenting att göra förutom att vika tvätt . Woow.
Irriterad på att E varit borta hela dagen å kommer vara borta hela kvällen den dagen han är ledig.
Blir så ledsen på att jag inte har vänner som ringer o frågar om vi kan komma o grilla, vill sticka ut o hitta på ngt el som kommer hit o hälsar på. Känns som jag måste "tvinga å truga" de få jag har att umgås. Vill bara krypa under täcket å gömma mej. Känner mig verkligen ensammast i världen.
Usch , idag är jag ledsen. Sånna här dagar saknar jag att ha vänner som muntrar upp en....
Vilket toppen inlägg detta blev då (inte)
Vad vill JAG?
jag är så jävla kluven, kärleken är så besvärlig. iaf min. jag förstår inte hur det kunde gå såhär? under grav, var det så jäkla mkt snack om att han skulle hjälpa till, ha L om jag ville göra ngt. men hur ofta händer det?
<mkt snack o liten verkstad>
Jag vet egentligen inte hur ärlig jag vågar vara här, ifall "fel" människor skulle läsa?
Men måste få skriva av mig innan jag spricker, bär på så mycket ilska.
Vad säger man för att få respons? Jag vill få honom att förstå. Fattar inte att man behöver förklara en sån enkel sak som att L är vårt gemensamma barn, inte bara mitt! Jag vill inte vara tråkiga mamman som bara matar, badar osv. Utan jag vill busa mer än vad jag nu orkar. Om vi delade lite mer på allt sammans hade vi båda fått mer tid med honom, både bus och praktiskt. Tänker på hur mkt han missar, de mysiga stunderna på kvällarna vid nattning tex. Egentligen skulle jag gärna ha alla de stunder för mig själv :) Men allt sånt missar han. Och visst vet man inte vad man missar så? Är det så att han är rädd för att "göra fel"? Men jag vet att han kan! Innerst inne vet han precis hur man ska göra, och han vill säkert umgås med L mer, eller?
Är bara så less på allt, det var verkligen inte såhär det skulle bli, så varför blev det så? Jo, jag var för "snäll" i början och "tog ansvaret ifrån honom".. Han jobbade ju jätte mkt under sep-jan. Och var han hemma en dag på helgen sov han bort halva dagen. Borde man inte VILJA ta igen all den förlorade tiden då?
Usch, blir ledsen bara av att tänka på det. Borde nog ta tag i detta, väga för och nackdelar. Tänka igenom hur jag verkligen vill ha det och sedan ta ett allvarligt snack med E. För det är tyvärr inte bara jag som känner av detta. Utan vår stackars klämda son med. Vill inte att han ska komma emellan, men det kommer han att göra i vilket fall som. Aaaaaa blir galen på detta.
Egentligen vill jag bara få det att funka, så att vi kan leva som en FAMILJ. Hjälpas åt med lite av allt, det hade gjort vardagen så mkt enklare, för oss båda. Han hade sluppit behövt höra tjat. Jag hade sluppit behöva tjata o gå o vara irriterad. Är det för mkt begärt?
Plus att han tycker att det är HAN som ska sköta "hus-köpandet"o stänger mig ute. Och det tycker jag är fel, jag ska med bo där. Alltså vill jag att min åsikt också ska räknas. Knappt att jag får vara med o kolla. Men ska det vara på det JÄVLA viset kan han flytta själv. För det är ett gemensamt beslut enligt mig iaf?
Hur fan blev han såhär högfärdig, präktig & egoistisk?
We are surpose to be a FAMILY.
Tack för att jag fick vädra mina tankar, nu ska jag bara komma fram till ett beslut som underlättar för oss alla. Speciellt LEO.
För det är trots allt honom jag kämpar för.
Kärleksbeskymmer....
Sambon har lagt sig för natten, trist! O han ska jobba hela helgen, undrar när jag skulle få den där sovmorgonen vi snackat om så länge nu? Hade verkligen behövt den.
Har planerat en "surprise" för honom till den 12 april då vi har 1 & ½ år. Eftersom vi inte firade vår 1års-dag tycker jag att det hade varit mysigt att göra ngt bara han & jag. Så sa till honom att han INTE fick jobba den lördagen. Narturligtvis har jag inte sagt ngt om varför, bara att det är tillräckligt viktigt för att han inte ska jobba. :)
Någon som har tips på vad man kan göra?
Hoppas på att kunna återfå lite gnista i vårt gråa förhållande. Jag är en tjej som behöver mkt kärlek, kramar och mys. Medans han är mer av den kalla typen. Tyvärr. Förut var han inte alls så, då tyckte han faktiskt om att ligga och mysa i soffan om kvällarna. Nu är det bara jobbigt.
Sånt gör mig så nedstämt och ledsen inombords. Usch, nu förtiden sitter vi i varsin del av soffan när vi kollar på tv. Så himla tråkigt! JAG VILL HA KÄRLEK. Jag vet att jag har skrivit det förut men det är det som tynger mej just nu.
Det är frustrerande att vilja förbättra och förgylla ett förhållande medans sambon bara trampar på det. Verkar som att han inte vill försöka? Varför fortsätter vi då? Han säger att han trivs. Betyder det att han vill ha ett kärleks-löst förhållande? Eller älskar han mig inte nog för att det ska vara möjligt?
Jag är redan så himla osäker på mej själv. Så det gör inte saken bättre när han stöter bort mig. Kramar jag tex honom står han antingen med armarna hängande, eller också klappar han mig på ryggen och föser bort mig. Ser ni någon kärlek i det? Usch, är det någon mer som har det som vi? Detta tar verkligen knäcken på mej..
Lägger ner så mycket tid på att tänka på dethär. Det är så mkt som jag vill säga, ändra och förbättra. Men det går inte om båda inte vill. Usch, blir smått galen på det här.
Ibland vill jag flytta, men jag älskar ju honom så mkt. Och vet inte om jag skulle klara mej utan våra "ljusa dagar".
Är det alltid, i alla situtioner som "det är det lilla som räknas"?
Eller är det kanske min ut-tröttade skalle som överdriver en aning?
Äsch, får lägga ner detta nu. Blir bara deppad. Tänkte skriva o berätta lite om oss, om vår vardag. Någon som vill berätta vad ni vill att man ska skriva, hur ärligt ska man vara ?
FRUKTANSVÄRT AVUNDSJUK.
Hon skrev om hur söta hennes "Killar" var, William somnade i pappas famn om kvällarna titt-som-tätt.
De var ute och gick promenader tillsammans, hon var hos kompisar då o då på kvällarna o kunde komma hem till en sovande son..
Varför är det inte så här? Varför har jag ingen att umgås sådär med? Varför ligger inte L och somnar i pappas famn på kvällarna? Varför? Undrar återigen om jag är för krävande? Ber jag om FÖR MKT?
La fram ett förslag för säkert 2 - 3månader sedan, att vi skulle natta varanann kväll. Så att den ena fick lite egentid med Leo ena kvällen och den andra nästa. (Åter igen GE&TA) Men än sålänge har det inte blitt något av det?
Tycker att man ska turas om med mkt när det gäller att ha småbarn. Båda föräldrarnas närhet är ju så otroligt viktig för barnet.
(Nu säger jag inte att E är en dålig pappa, inte alls. Blev bara så avundsjuk och en gnutta tårögd..)
Blev en himla massa bloggande idag. Har många åsikter, frågor och tankar ikväll som behöver ventileras..
Börjar såklart bli sjuk jag med, nu svider det i min hals. Ja, varför inte? Hoppas att det inte bryter ut riktigt förrän L tillfrisknat! *HOPPAS*
Godkväll på er. ♥
Är jag UDDA?
Ja, det börjar jag undra. Jag läste precis en "mammablogg" där hon berättade om sin förlossning och smärtan hade försvunnit DIREKT. What?! Har hört så många säga det, men jag kan än idag känna precis den smärtan jag kände då, när jag tänker tillbaka. Visst var det värt det, men inget jag känner för att göra om.
Och den försvann banne-mej inte direkt, så är det bra med det.
Jag ogillade också tiden som gravid. Det är inte så att jag inte tyckte det var spännande osv. Och i början tyckte jag verkligen om det. När magen var sådär nätt o jätte söt. Men när jag blev stor och klumpig, mådde jag inget bra. Avskyr att vara tjock, skämdes när jag skulle ta av mig kläderna framför min sambo. Usch, gömde ofta mig och stängde dörren när jag duschat eller så.
Jag hade längtat oerhört efter att bli gravid. Trodde aldrig att jag skulle känna så. Men jag trivdes inte i min gravida kropp, det var hemskt. Visst älskade jag att känna sparkarna från L och alla de mysiga stunderna. Men grejen att vara stor och att ingen ville umgås med en längre, det var INGEN HIT. Jag avundas alla som springer runt och trivs med sina stora magar.
Är jag udda för det då? För alla mammor verkar älska att vara gravida och allt vad det innebär.
Mammor sa till mig att vänta du bara, du kommer sakna magen. Men nej, jag saknar den inte. Är så glad över att slippa den och istället få ha min UNDERBARA son vid min sida som jag kan få mysa och busa med. Och bara ösa kärlek över ;) ♥
Skrev igår att jag målat en canvas-tavla klarröd där vi ska sätta våra händer (smetade med svart färg) på. Och föreviga våra handavtryck tillsammans.
Tänkte också köpa flera målardukar o måla lite till L's rum. Nalle Puh, bilar och dylikt kanske?
Hade varit skoj att komma igång igen och "träna upp handleden" igen. ;)
Har ju helt kommit ur detdär. Har inte haft fantasi nog att måla något. Mest blivit att jag skrivit Leo o såntdär.
Men nu börjar ideérna flöda så får väl sätta igång o vara kreativ!
Har en massa ideér om huset med, men plånboken vill inte som jag bara. Attans. Det vill den ALDRIG. suuuuck.
Ja, vikten har inte blivit så uppdaterad. Beror på att jag inte tränat nu när Leo är så sjuk. Det går bara inte. Skulle jag finna tid till det är jag alldeles för SLUTKÖRD redan. Överväger att ge all min energi till Leo och se till att han blir frisk. Det känns som det viktigaste att prioritera just nu.
Så ni som vill läsa om det får gott vänta. Sätter igång DIREKT när förkylningen börjar lätta på trycket. LOOOOVAR! (På riktigt.)
TJAO ♥
Positivt tänkande!!!
Vaknade lagom positiv klockan 5 imorse av min ledsna son, =/ Stackaren var alldeles varm av febern igen. Tur är att Alvedon finns, för att citera Sara (bakficka.blogg.se) "det gjorde Gud bra" =) Ja, det gjorde han sannerligen!
Ska bli en positivare människa, har grubblat alldeles för mkt den senaste tiden. Har varit mkt som hänt, och ingen att bolla alla tankar med. Så nu har jag bestämmt mig för att sluta gå och grubbla på sådant som egentligen inte behöver läggas ner spec mkt tid på. Utan fokosera på dem jag tycker om, som min lilla familj. Mina vänner som har stannat kvar, dem ska jag vårda ömt.
Ska sänka mina alldeles för höga krav på mig själv också. Det är omöjligt att gå ner i vikt så fort som min förvrängda och dessperata hjärna föreställt sig. Jag är alldeles för stressad, det får ta den tid det tar. Det går ju framåt så får sluta stressa upp mig. Det är inte hälsosamt!!
Min sambo hittade ett hus igår, ett som ligger mkt närmare till våra vänner än där vi bor nu. Känns bra!
Och det hade ett himmelskt kök med, "silverblå" köksluckor, fläkt i rostfritt stål. Och det bästa, det är stort och rymligt! Det hade rubriken "stort lantkök" och jag föll pladask!
I huset finns också en ännu vackrare öppen spis än den vi redan har och fina ljusa rum.
Är bara positiv till det. Vi får ju vara för oss själva då också (andra hyr vår stall-länga) Och vi slipper den alldeles för höga hyran.
Ah, lillknalle ligger och sussar middag. Han stog och jäspade i hoppgungan tillslut. Han är bara för underbar, kan fortfarande inte förstå hur vi kunnat skapa en sån härlig kille. Han är så sugen på livet, nyfiken och glad. En riktig liten charmknutte, minst sagt. Med hans ljusa fina hår och hans alldeles klarblå ögon med mammas långa ögonfransar, kommer han charma många flickor i sitt liv. =)
Har blivit mkt för att få fint här hemma nu. Tycker minsann det börjar bli dags att det blir lite stil på det hela (lagom till flyttplaner) *HAHA*
Älskar att inreda och pyssla o ha mej. Skulle lätt kunna bli inredningsarkitekt!
Vi har ju som sagt ändrat om i stora rummet och "öppna-spisen-rummet" Jag är HELNÖJD och min sambo lika så, så det gjorde vi bra! Skulle vilja ha lite mera snygga tavlor och småsaker bara. Och ett ordentligt databord! Det står just nu på ett antikt runt bord med lejontassar. Hm, inte riktigt praktiskt. Eller snällt mot antiken =)
Tänkte kolla på loppisar, se om man lyckas göra några fynd?!
Jaha, lyckades övertala krångel kassan (försäkringskassan) att betala ut min uteblivna föräldrapenning. Önskar att jag kunde jobba, har så dålig FP. Känns hopplöst med räkningar och när man vill köpa massa saker till L. Är så mkt jag vill ge honom! Fast det kommer, *positiva tankar* Dröjer bara 5 mån ca.
Tills dess ska jag njuta av alla hans framsteg och mysdagar!
Nej nu ska jag ta min son som vaknade igen och göra oss iordning för promenad!
TJINGELING!
En stor jävla besvikelse.....
Sedan har jag varit lite nere faktiskt, dels vikten men dels mitt "besök" hos min fd bästa vän. Usch, blev så besviken så det bara brast. Öste ur mej all ilska. Känns alltid lika jobbigt att bråka med henne. Innerst inne betyder hon trots allt väldigt mkt. Hon och jag har varit med om så mkt tillsammans, delar så många minnen.
Men den senaste tiden har hon slutat höra av sej, eller snarare senaste Året.
Också kunde hon inte ens komma ut och hälsa utan skickade sin mamma till att åka med mig o hämta min jacka.
Alltså, jag hade inte ord till att säga ngt. Fick uppriktigt anstränga mig för att vara trevligt mot hennes mamma...
Vi har kännt varann sedan 7an och så får man detta i nyllet! TACK!!
Grejen var ju den att jag hade snackat med henne innan på dagen, då vi bestämde att hon skulle ringa när hon var hemma så skulle jag hämta min jacka. Men nej, sket i att svara på hela dagen. För hon mår dåligt, va fan. Jag skulle hämta min jacka, jag skulle inte terapisnacka med henne. Arrrrh, blir förbannad bara av att tänka på det!!
På kvällen efter en massa grubblande skrev jag ett sms (eftersom hon inte svarar när jag ringer längre). Där det stog att ville hon inte umgås var det bara att säga det ist för att göra såhär. Man känner sej efterhängsen, fånig och korkad som försöker hålla kontakten med en som bara skiter i en. Varför gör jag det? Varför bryr jag mig om någon som bara skiter i det, trampar på min omtanke?
Som i julas, jag var hos henne när hon fyllde år, då hon sa att hon inte skulle hinna handla julklappar för att hennes andra vän jobbade hela nästa dag. Men jag erbjöd mig att komma o hämta upp henne också kunde hon följa med mej. Och hon tackar ja o allt är klappat och klart.
Nästa morgon när jag står utanför hennes hus o hon inte svarar känner jag irritationen komma smygande.
Hon öppnade inte, svarade inte i telefon. Så där stog jag, som ETT FÅN. Och det blev till att köra och handla julklappar ensam. Och inte med ett gott humör, utan med en stor klump i magen.
För hur arg jag än var på henne kunde jag inte låta bli att oroa mej. Hon hade festat kvällen innan och nu visste ingen var hon var.
Varför oroade jag mig då? Fan, varför ska man tro så jävla gott om alla.
Önskade att jag kunde skaffat mig vänner som stannade. Men nu är det ju "försent"..
Känner mej så orkeslös. Usch, försöker verkligen vara glad. Speciellt för min sons skull. Men det är så svårt när det händer sånt här. Har inte brytt mig om hennes beteende på mkt länge, eller rättare sagt inte låtit mej tänka på det. Men nu gick det inte längre, det var inte så att jag grät. Utan jag blev bara så jävla arg, mest arg på mig själv för att jag lagt ner energi på henne. Men också arg på henne och hela situtionen. Hur kunde det gå såhär?
Hur fan kunde vi som kände varann "in på skinnet" bli såhär okända för varann. För jag känner inte henne längre!
Usch, saknar att ha en så bra vän, henne kunde jag berätta allt för.
Hur kan hon göra såhär? Hur kan hon vara så nonchalant o inte svara? Om o om igen?!
Så många frågor och så lite svar. FAN. Jag vill ju bara få vara den glada skit jag egentligen är.
