.

Känner mej väldigt upp&ner idag. Har verkligen varit en toppen-dag! Men ändå känner jag mej nedstämmd och fundersam? Har varit hos en vän idag där jag egentligen skulle ha lämnat mina avlagda mamma-kläder. Men givetvis låg dem kvar i Passaten som E tog till jobbet idag. Istället fick jag massa linnen/tunikor/tröjor och ett par jeans. Nästan allt var helt nytt, med prislappar o allt! Blev superglad då jag verkligen behövde utöka utbudet i min tråkiga garderob. Jeansen satt som smort :)

Sambon har lagt sig för natten, trist! O han ska jobba hela helgen, undrar när jag skulle få den där sovmorgonen vi snackat om så länge nu? Hade verkligen behövt den.

Har planerat en "surprise" för honom till den 12 april då vi har 1 & ½ år. Eftersom vi inte firade vår 1års-dag tycker jag att det hade varit mysigt att göra ngt bara han & jag. Så sa till honom att han INTE fick jobba den lördagen. Narturligtvis har jag inte sagt ngt om varför, bara att det är tillräckligt viktigt för att han inte ska jobba. :)
Någon som har tips på vad man kan göra?

Hoppas på att kunna återfå lite gnista i vårt gråa förhållande. Jag är en tjej som behöver mkt kärlek, kramar och mys. Medans han är mer av den kalla typen. Tyvärr. Förut var han inte alls så, då tyckte han faktiskt om att ligga och mysa i soffan om kvällarna. Nu är det bara jobbigt.
Sånt gör mig så nedstämt och ledsen inombords. Usch, nu förtiden sitter vi i varsin del av soffan när vi kollar på tv. Så himla tråkigt! JAG VILL HA KÄRLEK. Jag vet att jag har skrivit det förut men det är det som tynger mej just nu.
Det är frustrerande att vilja förbättra och förgylla ett förhållande medans sambon bara trampar på det. Verkar som att han inte vill försöka? Varför fortsätter vi då? Han säger att han trivs. Betyder det att han vill ha ett kärleks-löst förhållande? Eller älskar han mig inte nog för att det ska vara möjligt?

Jag är redan så himla osäker på mej själv. Så det gör inte saken bättre när han stöter bort mig. Kramar jag tex honom står han antingen med armarna hängande, eller också klappar han mig på ryggen och föser bort mig. Ser ni någon kärlek i det? Usch, är det någon mer som har det som vi? Detta tar verkligen knäcken på mej..

Lägger ner så mycket tid på att tänka på dethär. Det är så mkt som jag vill säga, ändra och förbättra. Men det går inte om båda inte vill. Usch, blir smått galen på det här.
Ibland vill jag flytta, men jag älskar ju honom så mkt. Och vet inte om jag skulle klara mej utan våra "ljusa dagar".
Är det alltid, i alla situtioner som "det är det lilla som räknas"?
Eller är det kanske min ut-tröttade skalle som överdriver en aning?

Äsch, får lägga ner detta nu. Blir bara deppad. Tänkte skriva o berätta lite om oss, om vår vardag. Någon som vill berätta vad ni vill att man ska skriva, hur ärligt ska man vara ?