.

jag är så jävla kluven, kärleken är så besvärlig. iaf min. jag förstår inte hur det kunde gå såhär? under grav, var det så jäkla mkt snack om att han skulle hjälpa till, ha L om jag ville göra ngt. men hur ofta händer det?
<mkt snack o liten verkstad>

Jag vet egentligen inte hur ärlig jag vågar vara här, ifall "fel" människor skulle läsa?
Men måste få skriva av mig innan jag spricker, bär på så mycket ilska.

Vad säger man för att få respons? Jag vill få honom att förstå. Fattar inte att man behöver förklara en sån enkel sak som att L är vårt gemensamma barn, inte bara mitt! Jag vill inte vara tråkiga mamman som bara matar, badar osv. Utan jag vill busa mer än vad jag nu orkar. Om vi delade lite mer på allt sammans hade vi båda fått mer tid med honom, både bus och praktiskt. Tänker på hur mkt han missar, de mysiga stunderna på kvällarna vid nattning tex. Egentligen skulle jag gärna ha alla de stunder för mig själv :) Men allt sånt missar han. Och visst vet man inte vad man missar så? Är det så att han är rädd för att "göra fel"? Men jag vet att han kan! Innerst inne vet han precis hur man ska göra, och han vill säkert umgås med L mer, eller?

Är bara så less på allt, det var verkligen inte såhär det skulle bli, så varför blev det så? Jo, jag var för "snäll" i början och "tog ansvaret ifrån honom".. Han jobbade ju jätte mkt under sep-jan. Och var han hemma en dag på helgen sov han bort halva dagen. Borde man inte VILJA ta igen all den förlorade tiden då?

Usch, blir ledsen bara av att tänka på det. Borde nog ta tag i detta, väga för och nackdelar. Tänka igenom hur jag verkligen vill ha det och sedan ta ett allvarligt snack med E. För det är tyvärr inte bara jag som känner av detta. Utan vår stackars klämda son med. Vill inte att han ska komma emellan, men det kommer han att göra i vilket fall som. Aaaaaa blir galen på detta.


Egentligen vill jag bara få det att funka, så att vi kan leva som en FAMILJ. Hjälpas åt med lite av allt, det hade gjort vardagen så mkt enklare, för oss båda. Han hade sluppit behövt höra tjat. Jag hade sluppit behöva tjata o gå o vara irriterad. Är det för mkt begärt?

Plus att han tycker att det är HAN som ska sköta "hus-köpandet"o stänger mig ute. Och det tycker jag är fel, jag ska med bo där. Alltså vill jag att min åsikt också ska räknas. Knappt att jag får vara med o kolla. Men ska det vara på det JÄVLA viset kan han flytta själv. För det är ett gemensamt beslut enligt mig iaf?

Hur fan blev han såhär högfärdig, präktig & egoistisk?
 We are surpose to be a FAMILY.

Tack för att jag fick vädra mina tankar, nu ska jag bara komma fram till ett beslut som underlättar för oss alla. Speciellt LEO.
För det är trots allt honom jag kämpar för.