.

Idag har jag inte tränat, inte igår heller för den delen. Eller jo lite grann idag, använde min Abtronic (eller mammas rättare sagt som jag lånar). Har dels storstädat och ändrat om både igår och idag. Plus att Leo har haft feber idag och varit lite mammig. Mysigt när han är så, synd att det inkluderar gnäll bara *haha*

Sedan har jag varit lite nere faktiskt, dels vikten men dels mitt "besök" hos min fd bästa vän. Usch, blev så besviken så det bara brast. Öste ur mej all ilska. Känns alltid lika jobbigt att bråka med henne. Innerst inne betyder hon trots allt väldigt mkt. Hon och jag har varit med om så mkt tillsammans, delar så många minnen.
Men den senaste tiden har hon slutat höra av sej, eller snarare senaste Året.
Också kunde hon inte ens komma ut och hälsa utan skickade sin mamma till att åka med mig o hämta min jacka.
Alltså, jag hade inte ord till att säga ngt. Fick uppriktigt anstränga mig för att vara trevligt mot hennes mamma...
Vi har kännt varann sedan 7an och så får man detta i nyllet! TACK!!
Grejen var ju den att jag hade snackat med henne innan på dagen, då vi bestämde att hon skulle ringa när hon var hemma så skulle jag hämta min jacka. Men nej, sket i att svara på hela dagen. För hon mår dåligt, va fan. Jag skulle hämta min jacka, jag skulle inte terapisnacka med henne. Arrrrh, blir förbannad bara av att tänka på det!!

På kvällen efter en massa grubblande skrev jag ett sms (eftersom hon inte svarar när jag ringer längre). Där det stog att ville hon inte umgås var det bara att säga det ist för att göra såhär. Man känner sej efterhängsen, fånig och korkad som försöker hålla kontakten med en som bara skiter i en. Varför gör jag det? Varför bryr jag mig om någon som bara skiter i det, trampar på min omtanke?

Som i julas, jag var hos henne när hon fyllde år, då hon sa att hon inte skulle hinna handla julklappar för att hennes andra vän jobbade hela nästa dag. Men jag erbjöd mig att komma o hämta upp henne också kunde hon följa med mej. Och hon tackar ja o allt är klappat och klart.
Nästa morgon när jag står utanför hennes hus o hon inte svarar känner jag irritationen komma smygande.
Hon öppnade inte, svarade inte i telefon. Så där stog jag, som ETT FÅN. Och det blev till att köra och handla julklappar ensam. Och inte med ett gott humör, utan med en stor klump i magen.
För hur arg jag än var på henne kunde jag inte låta bli att oroa mej. Hon hade festat kvällen innan och nu visste ingen var hon var.
Varför oroade jag mig då? Fan, varför ska man tro så jävla gott om alla.
Önskade att jag kunde skaffat mig vänner som stannade. Men nu är det ju "försent"..

Känner mej så orkeslös. Usch, försöker verkligen vara glad. Speciellt för min sons skull. Men det är så svårt när det händer sånt här. Har inte brytt mig om hennes beteende på mkt länge, eller rättare sagt inte låtit mej tänka på det. Men nu gick det inte längre, det var inte så att jag grät. Utan jag blev bara så jävla arg, mest arg på mig själv för att jag lagt ner energi på henne. Men också arg på henne och hela situtionen. Hur kunde det gå såhär?
Hur fan kunde vi som kände varann "in på skinnet" bli såhär okända för varann. För jag känner inte henne längre!
Usch, saknar att ha en så bra vän, henne kunde jag berätta allt för.
Hur kan hon göra såhär? Hur kan hon vara så nonchalant o inte svara? Om o om igen?!

Så många frågor och så lite svar. FAN. Jag vill ju bara få vara den glada skit jag egentligen är.