.

Samtidigt som tiden ständigt går långsamt, går den också alldeles för fort.
Tänk att min lilla kille redan är två år!
När man jobbar går tiden så fruktansvärt långsamt, jag vill bara hem o umgås med min pojke.
Speciellt nu på sommaren, känns som att det är så mycket som man går miste om.
Jag vill hinna med att gå på djurpark, o hyra någon mysig stuga o bara få vara hemma med vår söting.
Jag vill hinna få iordning hans rum, ett riktigt härligt pojkrum. Dessutom ska resten av huset iordning snarast också.
Också har man bara 3 veckors semester på 52 veckor. Det är inte mkt tid det...

Har haft lite hjälp av min bror, men tonåringar är vad dom är. Tyvärr. Det ska klagas o gnällas men pengarna ska dom helst ha innan. Blev ganska tufft ena veckan då både han o hans kompis var här. Var inte lätt att bli "tonårsmamma" över en natt.. Är ju så att han inte trivs att bo hemma, o därför hjälper jag honom i den mån jag kan. Men ibland känns det som att man inte får något överhuvudtaget tillbaka. Fallet är ju så att jag känner mig skyldig att få "rätt" på honom innan det är försent. Jag vet innerst inne att det inte ligger på mitt bord. Men vad ska jag göra? Se på bara? Det kan jag bara inte. Han är min bror, och jag har sett alldeles för många som gått i helt fel riktning i livet. Vill ju så klart inte att det ska hända honom! Men nog om det, orkar inte sitta och grubbla på det nå mer..

Ska alldeles strax gå och duscha o sedan hoppa i säng, somnade två tre gånger när jag nattade Leo.. *slöe* ;)